Livets kontraster

Sista semesterveckan pågår….. Snart är det dags med vardag igen.
Kan sakna vardagen på ett sätt, det är så lätt att allt blir ett liv i sus och dus när man är ledig.

Den här veckan har varit lite konstig. Mycket tårar och oro, men också lugn och glädje.

Sist jag skrev berättade jag att pappa åkt in på sjukhus igen. Där är han kvar och kommer nog så bli ett tag till. Grundproblemet är fortfarande oklart men det har tillstött en blodförgiftning och han har också ramlat. Han är svag….
Vi är hos pappa varje dag och när jag inte är där fysiskt så tänker jag på honom hela tiden. Jag har svårt att koppla ifrån och går med telefonen nära mig dygnet runt.

I övrigt har vi firat Anton som fyllt 17 år. Min fina Anton…. Snäll och klok, impulsiv och tanklös. Glad och sprallig, känslorna sprutar i honom… Generös och omtänksam. Jag är väldigt stolt över honom och den unga man han är, även om han kan ge mig lite gråa hår stundtals…. Men det hör väl den härliga tonåren till….. :))

Ja som sagt, semesterdagarna går, solen skiner, jag äter konstant (tröstäter?) och jag har slutat promenera.
Uffe fixar allt och är den där underbara människan som bara han kan vara. Den där som är trygghet, som kramar, som väntar i hallen med sin famn när man är ledsen.
Vad gjorde jag utan dig Uffe?

Nu ska jag luta mig tillbaka i min solstol och bara ligga här i solen och vila. I eftermiddag åker vi till pappa och fikar.

Tack för att du tittade in.