Det här med att….

…..hålla liv i bloggen gick inte så bra…

Vardagen dundrade in i 100km/h och dessutom med en eftersatt jul så har det inte funnits varken tid eller ork att skriva.

Men nu sitter jag här och lyssnar på Bing Crosby…. It’s beginning to look a lot like Christmas….. Och det är faktiskt så. Jag känner ett lugn, jag känner den där sköna känslan av när det ändå blev klart trots alla gupp på vägen.

Jansson står och doftar ljuvligt på spisen. Snart ska skinka griljeras och skänka sin fantastiska doft. Det är liksom då det blir jul på riktigt.

Jag ska bara sitta här och njuta lite… Stilla natt spelas nu… En otroligt vacker sång, så vacker melodi… Barndom… Luciatåg, julavslutning… De här gamla vackra sångerna känns som de försvinner bland amerikanska Christmas Carols, nya och gamla popsånger. Jag önskar att du sätter dig ner ett slag, dämpa belysningen lite… tänd ett ljus… sätt på Stilla natt (Sanna Nielsens version är ljuvlig). Slut nu dina ögon och bara lyssna… den är typ bara 3 minuter lång och det kan vi unna oss så här dagen innan julafton… Stilla natt.

Vad har hänt sen sist? Jag har klippt och färgat håret lite. Lite kortare, lite mörkare… Provade en ny frissa och blev väldigt nöjd. Jag är ju sån som inte har någon framförhållning utan får ta de tiderna som blir över men den här gången blev det väldigt bra!

Igår hade vi pepparkakshustillverkning (Guuud vad långt ord) med bröderna Sandin och systrarna Bäck. Jag kände ett kort undan stress och röra men det är så mysigt när de vill vara hos oss.

Då är det den lilla Abbe ♥️ Han mår riktigt bra! Idag var vi på lungmottagningen och gjorde ny röntgen och träffade läkaren. Allt såg bra ut så nu får vi hålla tummarna att blåsorna inte vill poffa på ett tag. Det var en väldigt nöjd pojke som gick därifrån. Kan ha varit den bästa julklappen. För oss alla!

Nu ska jag slita mig från stillheten här i korgstolen och fixa lite uppesittarkväll. En fin tradition som jag är så rädd om. ♥️

Det här med att….

…..hålla liv i bloggen gick inte så bra…

Vardagen dundrade in i 100km/h och dessutom med en eftersatt jul så har det inte funnits varken tid eller ork att skriva.

Men nu sitter jag här och lyssnar på Bing Crosby…. It’s beginning to look a lot like Christmas….. Och det är faktiskt så. Jag känner ett lugn, jag känner den där sköna känslan av när det ändå blev klart trots alla gupp på vägen.

Jansson står och doftar ljuvligt på spisen. Snart ska skinka griljeras och skänka sin fantastiska doft. Det är liksom då det blir jul på riktigt.

Jag ska bara sitta här och njuta lite… Stilla natt spelas nu… En otroligt vacker sång, så vacker melodi… Barndom… Luciatåg, julavslutning… De här gamla vackra sångerna känns som de försvinner bland amerikanska Christmas Carols, nya och gamla popsånger. Jag önskar att du sätter dig ner ett slag, dämpa belysningen lite… tänd ett ljus… sätt på Stilla natt (Sanna Nielsens version är ljuvlig). Slut nu dina ögon och bara lyssna… den är typ bara 3 minuter lång och det kan vi unna oss så här dagen innan julafton… Stilla natt.

Vad har hänt sen sist? Jag har klippt och färgat håret lite. Lite kortare, lite mörkare… Provade en ny frissa och blev väldigt nöjd. Jag är ju sån som inte har någon framförhållning utan får ta de tiderna som blir över men den här gången blev det väldigt bra!

Igår hade vi pepparkakshustillverkning (Guuud vad långt ord) med bröderna Sandin och systrarna Bäck. Jag kände ett kort undan stress och röra men det är så mysigt när de vill vara hos oss.

Då är det den lilla Abbe ♥️ Han mår riktigt bra! Idag var vi på lungmottagningen och gjorde ny röntgen och träffade läkaren. Allt såg bra ut så nu får vi hålla tummarna att blåsorna inte vill poffa på ett tag. Det var en väldigt nöjd pojke som gick därifrån. Kan ha varit den bästa julklappen. För oss alla!

Nu ska jag slita mig från stillheten här i korgstolen och fixa lite uppesittarkväll. En fin tradition som jag är så rädd om. ♥️

– Får man gå….

….och lägga sig nu? Frågar Uffe kl 20;30

Svaret är ja! Det har varit en omtumlande dag och det ska bli skönt att krypa ner i sin egen säng. Men först några avslutande ord denna måndagkväll.

Jag ska erkänna att jag inte är riktigt bekväm i att vara hemma. Lycklig förstås men väldigt orolig. Jag är livrädd för att något ska hända. Jag tittar på Abbe för att se om han rör sig med smärta, jag frågar hur han mår och nyss tvingade jag honom ta tempen…. Detta är naturligtvis inte hållbart i längden, både han och jag kommer blir galna, men just nu går det liksom inte att låta bli. Det är som att infallen kommer rent instinktivt.

Abbe har haft lite besök och fått fina blommor, glass och ballonger. När vi kom hem stod en underbart vacker rosbukett från Abbes skola och väntade utanför dörren. Så fint gjort och han blev så himla glad. Sånt som betyder mycket ♥️

Kvällen har varit fantastisk. Anton kom och vi åt middag hela familjen. Vi tände det fjärde ljuset för längtan, glädje hopp och fred. Och granen! Äntligen fick vi klä vår vackra gran! Lycka! Jag avslutade med att läsa min gamla bok för barnen som vi alltid läser varje jul. Tveksamt om det är så uppskattat nuförtiden men traditioner får man stå ut med… även när man är 18 och 20 år.

Genom ett blaskigt…..

… Sörmland åker vi hem tillsammans.

Uffe har hämtat oss och det är med någon slags andäktig känsla som vi bara sitter och njuter.

Vi får åka hem! Efter 11 dagar ska vi äntligen komma hem!

Röntgen gav inga nyheter. Det är en luftspalt på både höger och vänster lunga men inget akut i dagsläget. Den vänstra är det ingen fara alls med men det högra ska vi ha koll på. Redan på fredag är det nytt läkarbesök och ny röntgen innan helgerna. Därefter ska det följas upp med datortomografi. Det finns ju en risk att det kommer igen.

Men nu stannar vi i nuet och mår gott där vi är nu.

Tack för att ni hängt med oss på den här turen i livet. Det har varit skönt att skriva och jag tror faktiskt jag ska fortsätta även om det kanske blir lite mer text av det banala slaget. Jag hoppas ni vill hänga kvar.

Om ni undrar hur…

… en jäkligt besviken pojke ser ut så kommer en bild på det här:

Ja jag vet att man inte ska ta ut saker i förväg men när det är så mycket tråkigheter så suger man sig fast vid ett ”kanske”, ”vi kan kolla”, ”det kanske går att ordna”….

Vi hade hoppats på permis idag. Att få åka hem en stund, klä granen och tända det fjärde ljuset tillsammans. Men läkaren ville inte skicka ut oss utan vi ska vara kvar för observation. Vi kan dock få gå ut en liten promenad. Det här är enormt tråkigt och Abbe är både arg och besviken. Han håller på att krypa ur sin hud här och kan bara tänka på att åka hem.

Nåväl, vi blir vid vår läst och tar en promenad till Coop på Sveaplan och fikar! Hoppas det är jäkligt gott fika. 😂

Vaktavlösning på rum 12

Jag har anlänt rum 12 på Lungavdelningen och vi har precis fikat tillsammans.

Abbe mår bra men är uttråkad och vill bara åka hem. Det börjar bli väldigt svårt att tänka positivt när hela knoppen och kroppen bara skriker: – TA MIG HEM!!!!!

Han hade ju hoppats på att bara mellanlanda här, det trodde nog vi alla. Men tyvärr vill dom hålla honom över helgen för att göra en ny lungröntgen på måndag innan han kan få åka hem. Jag vet att det är bara att gilla läget men det är såå tråkigt! Vi får inte ens permis för att åka och käka någonstans.

Hur är läget med Albins kollapser? Varför händer dom? Ja det kan jag inte riktigt svara på… Men han har blåsor på sina lungor som har en förmåga att brista.

I lungsäcken är det ett undertryck och när blåsorna spricker kommer det luft in i lungsäcken och lungan drar ihop sig. Vi har vetat att Albin har både haft blåsor på vänster och höger lunga. Betydligt fler på vänster och det var även där som man valde att operera. Men så brast även blåsor på höger sida. Eftersom de fanns där är det ingen skräll men man hade ju inte kunnat drömma om att det skulle ske nu! Bara dagar efter operationen av den vänstra.

”Återfallsrisken är 17-54 %. Oftast kommer det på samma sida men i många fall inträffar det så småningom även på den andra.” Citat internetmedicin.se

Så om man är realistisk är det inte osannolikt att det kommer hända på höger igen och kanske att det blir en operation även där. Men vi måste våga hoppas att det inte händer igen och Albin måste våga leva som en vanlig pojke.

I dagsläget känns det som att den bästa medicinen är HEMMA. Att få komma hem, krypa ner i sin egen säng, spela med kompisarna, kolla serier på tv och inte i mobil… Man blir ju helt avskuren omvärlden även om man kan chatta/ snap’a med kompisar. Eskilstuna är ju lite bättre än Uppsala. Lättare för familj och vänner att hälsa på. Idag har både Björn, farmor och farfar och Anton varit här. Det är lycka och medicin för en liten lunga.

Jag längtar efter Uffe, jag längtar efter att vi är hemma allihopa. Nu går vi om varandra och avlöser efter bästa förmåga. Jag vill samla alla mina nära runt mig och kapsla in dom i en fluffig bubbla. Där ska vi bara vara och krama varandra, äta smågodis och hämtmat. Vi ska titta på romantiska julfilmer och känna hur mycket vi älskar varandra.

Snart…..♥️

Yes!!!

♥️ Han sitter i taxi ♥️

Jag ska ju inte…

… ta ut något i förskott men nu måste jag ändå säga att jag har ett visst hopp! Ett hopp och en sådan stark önskan om att Abbe får komma ”hem” till Mälarsjukhuset idag.

Just i skrivande stund gör han sin sista röntgen på Uppsala och beroende på den så kommer taxin kl 13. Jag är livrädd förstås med tanke på sista bakslaget men jag vill så enormt mycket så det redan känns som en sanning.

Hans dränage är borttaget och han är nyduschad och fräsch. Han är redo att komma hem. ♥️

Det kom en väldigt fin överraskning till Abbe under förmiddagen. Personalen kom in och sa att Abbe hade fått ett paket! Uffe trodde det var ett paket med saker som skulle med till Mälarsjukhuset men det var det inte! Det var en present till Albin från Fam Holmberg. Så fint av er Anna & Eric ♥️

Världshistoriens vackraste morgon måste det ha varit idag! När jag åkte till jobbet för att fredagsfika så var jag tvungen att bara stanna och titta! Det var så vackert och på något sätt så mäktigt att det helt tog andan ur mig. Jag stod där en stund och bara njöt och jag skickade upp en önskan till vad som än må ha lyssnat, Gud, universum eller rent av Tomten; – Hjälp min pojke hem idag ♥️

Jag kan liksom….

….inte få någon ro. Försöker jag sätta mig så börjar skallen mala med alla dumma tankar, all oro…. Det är ju fantastiskt konstigt att man har sånt otroligt katastrof-tänk i huvudet… Det ger en absolut ingenting annat än ångest!

Imorse när jag vaknade satte jag mig med mina jullistor. För några år sedan började jag ”föra bok” på det som ska handlas och fixas. Superbra att ta fram listan, kolla vad som finns hemma och så är liksom handlingslistan klar. Vi är ju samma gäng varje år så ingenting ändras.

När jag satt där och funderade ringde Anton och ville att vi skulle ta en promenad. Det var så länge sedan vi sågs och jag har längtat efter honom varje dag. Det är inte lätt att vara den som blir kvar hemma heller. Det var såå kallt ute och såå vackert. Antons varma kram var underbar och jag grät en skvätt så mina tårar frös på kinderna. Vi gick och pratade om allt som hänt, om olika reaktioner, hur man ska vara eller inte vara…finns det något rätt eller fel? Vi avslutade med fika på stan och lite titt i affärer.

Senaste nytt från Uppsala: Dagen började som skit! Dränaget som sattes igår hade inte pyst ut någon luft alls. Så dom fick liksom ”lyfta” dränaget och suga ur luften för hand. Det gjorde jätteont och och Abbe vara alldeles slut efteråt. Sen var det återigen röntgen för att se om det finns någon luft kvar.

Nu ikväll fick vi veta att luften är borta på höger sida och vänster har lite luft kvar. Det är dock inget de oroar sig över utan allt kommer funka bra ändå. Abbe kommer (håll tummarna hårt nu) att bli flyttad till Mälarsjukhuset imorgon och sen får vi se var vi tar vägen efter det och när.

Jag törs inte lita på det fullt ut men jag vill så oändligt mycket få hem min pojke.

Nu ska jag försöka komma till ro. Mina jul- limpor doftar gott från köket, snön ligger så fint på granarna utanför dörren och en eld sprakar i kaminen. Jag skulle bara vilja vila lite nu, kanske njuta lite av att det faktiskt är lite mysigt… Jag ska göra ett gott försök!

Vad skriver man…

…för rubrik när man knappt vet var man ska börja?

Känslan imorse var obeskrivbar! Efter röntgen blev Abbe av med alla sina slangar, han duschade, tog på sin ”fintröja” och vi bara väntade på att vår bil skulle komma.

Abbe sa att han hade lite ont på höger sida men både jag och personalen trodde det var rester efter operation och att han inte var så medicinerad längre.

Sen kom läkaren! 30 min innan vi skulle åka. Jag såg direkt att han inte var nöjd! – Tro det eller ej men röntgen visade att den högra lungan har kollapsat!!

Här blir vi helt stumma, det bara föll! Precis allting vi hoppats på! Drömmarna om att få klä granen hemma i helgen… att det här kanske var över, att det skulle få bli normalt igen! Allt det fina och glada blev så jäkla nattsvart på 1 sekund. Vi ringer Uffe, allt brister i telefonen och han släpper allt och kommer till oss.

Nytt dränage skulle det bli, ett sånt där litet som Abbe haft förut… ny röntgen, sova kvar på sjukhuset i Uppsala, kanske inte komma hem till helgen…. Abbe bara rasar och jag med. Det är så sorgligt att se sin pojke gråta men också så fint att vi gör det tillsammans. Det för väl varandra närmare på nåt sjukt sätt. Man faller, hämtar ny kraft och reser sig tillsammans.

När Uffe kom var vi tillsammans några timmar och sen åkte jag hem och lämnade pojkarna på sjukhuset. Det kändes gräsligt att lämna dom, jag kände mig som världens sämsta mamma, men världens bästa pappa var där och jag behövde lite ”hemmatid”, hämta nya kläder, gå och flytta på saker, våndas…. och gråta.

Vid 21 skrev Uffe och berättade att de satt det nya dränaget och att de gjort ny röntgen. De har också satt en extra pump kopplad till dränaget för att skapa ett undertryck i lungan och på så vis dra ur luften…. Tror jag…

Jag får ingen riktig ro att sova och jag får ingen ro att skriva… Det är en väldig röra som jag inte vet hur jag ska kunna lösa, hantera. Förmodligen kan jag inte lösa den men jag måste vara i röran för att hjälpa Abbe klara det som händer honom.

Min fina pojke ♥️

Ny lungröntgen nu ikväll…. Det fanns luft kvar så pumpen kopplades in.

En gammal bekant; det lilla dränaget.