Jag kommer fatta mig kort:
Abbes andra lunga har kollapsat!
Det kommer alltså inte bli någon färd till Mälarsjukhuset idag.
Abbe mår bra, har lite ont, men det värsta är ledsamheten, besvikelsen, rädslan.
Dom kommer sätta ett sådant där litet dränage som han har haft förut och så får vi vänta några dagar.
Uffe är på väg hit till oss ♥️
…. tröstar mig, välkomnar mig.
I lördags när jag satt panna mot panna med Abbe och med hans händer i mina på operationen vräkte snön ner! Eller ner… nää det vräkte i sidled! Våldsamt men ändå så vackert. Vi var högst upp i sjukhuset och det kändes som vi var mitt i det.
Idag virvlar små fina flingor lite hit och dit. Dom ser lite glada ut och vill bara skänka lite julstämning. Eller så vill dom bara virvla runt hit och dit…. För att dom kan….
Morgonen den 14 december! Vi har varit på röntgen och Abbe käkar frukost. Kl 4 imorse stängde dom av epiduralen och det verkar som det går bra. Han har fått annan medicin fast i tablettform. Det som återstår (förutom ett positivt röntgensvar) är att katetern tas bort och även ryggbedövningen.
Vi är på väg känns det som!
Vi mellanlandar i Eskilstuna där jag hoppas vi inte blir kvar så länge! Nu vill vi bara hem och landa.
Den här dagen kommer inte gå till historien som en av mina bästa! Men samtidigt ändå så bra till slut!
Jag vill börja med att Abbe godkänner allt jag lägger ut. Både text och bilder. Bara så ni vet…
Det började ju redan imorse! Luciasånger…ja då grinar man ju bara för det… Och Abbes mående igår…det var tufft… Jag kände ändå att det måste ju bli bättre idag!
Jag hade fel!
Dränaget kopplades ju bort och allt var frid och fröjd. Men jag märkte att Abbe inte kändes ok. Han mådde illa och hade yrsel…Han fick läkemedel mot illamående men inget hjälpte. Han hade nån stress över sig och jag såg att det var lika som igår kväll. Han kunde inte äta för att då mådde han illa så till slut mådde han illa för att han inte hade något i magen. Han kräktes gång på gång, bara galla och ångesten stressade honom så. Tårarna brände bakom ögonlocken på mig och jag kände mig så ensam i att hantera Abbe. Personalen är så fantastisk här men jag kände att att allt hängde på mig.
Röntgen gick bra men han kräktes även där. När vi kom tillbaka och försökt äta lunch i 2 timmar så fick han till slut en lugnande tablett. Sen ville Abbe ringa Uffe. Jag tror att han kände att om jag ringer pappa så kommer jag brista! Och när han hörde pappas röst så brast det mycket riktigt.
Det var som det bara vände där efter samtalet. Han somnade som av utmattning och sov djupt i en timme. Den pojken som vaknade sen var det länge sedan jag såg, snart 2 veckor sedan. Abbe var glad, mådde bättre och ville röra på sig. Illamåendet var borta, yrseln likaså och smärtan hade gått ner.
Nu ligger vi här på rum 17 och tittar på fotboll. Abbe kvittrar, har käkat middag och promenerat flera varv.
Imorgon hoppas vi bli förflyttade till Mälarsjukhuset. Det är väl egentligen inte så roligt men då kan han få lite besök och det är lättare för oss att hjälpas åt.
Men först ska epiduralen stängas av, katetern ska bort, röntgen ska göras och sen ska epiduralen bort från Abbes rygg.
Jag skönjer slutet på denna upplevelse och det känns jäkligt bra måste jag erkänna.
… sedan satt två små systrar varje Lucia och tittade på Luciamorgon från Carl Larsson gården… Jag har en känsla av att det var samma varje år men jag kan ha fel.
Det är ett sådant fint minne, en fin tradition som jag tagit med mig till mina barn under deras uppväxt. Frukost framför tv’n, tända ljus. En viktig tradition.
Idag tittar jag ensam på sjukhuset. Abbe sover och jag har fått en liten breakdown igen. Jag tror allt kommer ifatt en, både för Uffe och mig men även för Abbe. Vi är nog inte färdiga för att operationen är det. Det känns tydligt idag.
Gårdagen var så bra. Abbe var uppe och gick, fick i sig lite mer mat, var på röntgen… Drack massor med vätska.
Men mot eftermiddagen, när mörkret föll, kom en oro över honom. En rastlöshet och ett allvar. Slangarna var i vägen, kroppen gjorde ont efter att bara kunna ligga på rygg… han längtade efter dusch..
Under hela den här tiden, sedan augusti, har Abbe hållit ihop bäst av alla. Men igår behövde även han lätta lite på trycket. Men återigen tillsammans, tillsammans tar vi oss igenom oro, värk, dumma tankar och hemlängtan.
Jag var så stark igår, jag var lugn och trygg. Det är skönt att ligga här i mörkret och gråta en skvätt och få vara lite liten…
I morse kl 04;00 kopplade dom bort dränaget på prov för att se om lungan sköter sig som den ska. Kl 8 är det ny röntgen.
Håll era tummar att det håller! Att det ser bra ut! Jag återkommer senare.
Önskar er en alldeles underbar Lucia, en av de vackraste dagarna i juletid. ♥️
… Nyhetsmorgon, vätskelistor, illamående, kaffe, yrsel, sömn, julfilmer… det summerar ganska bra våran måndag på Thoraxavdelningen.
Abbe är piggare på ett sätt, lite mera med ”i huvudet”. Men han brottas med sitt illamående och yrsel.
Vi har varit på promenad idag och det var stor skillnad mot igår! Heja Abbe!! Vi ska göra 2 promenader till har Coach Sandin bestämt!
Nu vilar Abbe efter lunch och sen ska vi till röntgen för att se hur lungan fäst sig mot sin nya vägg. Sitter den bra kan man snart börja tänka på att ta bort dränaget, epiduralen, katetern och vi är ett steg närmare hemma.
Om jag får göra en vild gissning så kommer vi nog inte till Mälarsjukhuset förens tidigast torsdag… men det är som sagt en gissning. Man behöver väl vara rätt mobil, kunna gått på toa osv… Där är vi inte nu direkt.
Återkommer framåt aftonen! Kram från mig och Abbe ♥️
…. över Uppsala och sjukhuset gör kväll. Kaffe och smörgås serveras i dagrummet och man känner att det blir ett visst lugn på avdelningen. Det händer säkert tusentals saker bakom stängda dörrar men det är ändå lugnt och vilsamt här. Personalen är helt fantastisk, precis varenda en vi träffat.
Den lille krigaren jobbar på mot sitt illamående. Han får medicin mot det men det är ändå svårt att hitta matlusten. Dricka däremot går bättre. Jag tror det kan kännas lite bättre imorgon. Det är stor skillnad på Abbe mot i morse så det händer grejer hela tiden.
Dagens höjdpunkt är Abbes promenad nu ikväll! Med hjälp av gåstol, undersköterska och mamma så gick han runt hela avdelningen och det gick dessutom sååå bra! Han var rädd i början och skakade som ett asplöv men med lite andningsteknik så la sig skakningarna och han kunde sakta men säker gå tillbaka till rummet! Helt fantastiskt och jag var så jäkla stolt så jag grät en skvätt när vi kom tillbaka.
Nu har han krupit ner i sängen och somnat igen. Han sover mycket på dagarna, väldigt lätt men han kan somna t.om när han sitter och äter. 😃
Nu tar vi kväll och återkommer imorgon. Då är det måndag och jag hoppas vi får träffa läkare och höra lite mer om planerna framåt.
Uffe läste på Twitter: – Nyckeln till lycka är att ha låga krav!
Låga krav kanske man inte behöver ha men kanske rimliga krav. Och kanske en eftertanke på vad som egentligen betyder något på riktigt. Är vi lyckligare när vi har allt det där vi tror vi behöver? Eller är det så att det enda vi behöver faktiskt inte kräver så mycket.
Att ligga här på sjukhuset gör att man tänker mycket. Trots julen, massa måsten och förväntningar, planer, festligheter och för att inte tala om arbetsuppgifter, så är det allra viktigaste just nu att bara vara här. Vara med Abbe och hjälpa honom att få bli frisk.
Det hade inte hjälpt mig att ha en tjusig villa hemma, dyrbarheter i form av saker, bilar, kläder och kapital. Det enda som betyder något är att jag får hem en frisk pojke.
Och att få ha någon bredvid sig, någon att prata med, leta lösningar, en axel att gråta mot, en varm hand, någon som är sansad när katastroftankar krigar i en… Det är också lycka i sin bästa form för mig. Den lyckan är Uffe.
Ok, en lägesrapport från rum 17;
Natten har varit bra! Abbe har mått lite illa men det beror förmodligen på all smärtlindring. Han har sovit gott och så har även modern.
Abbes kirurg kom in och sa hej och berättade att operationen gått bra och helt enligt plan. Det kändes som den bästa sömntabletten vi kunde få. OM allt går som vi vill kommer vi bli förflyttade till Mälarsjukhuset på tisdag för en kortare vistelse innan hemgång.
Imorse var det dags för Abbe att resa sig. Som Bambi på hal is ställde han sig skakande och förflyttade sig till sin stol för att äta frukost. Men illamåendet kom tillbaka och det var svårt att äta.
Han fick medicin mot illamåendet och nu verkar det vara bättre. Han har också sovit några timmar så vi hoppas på lite mer tur med ätandet.
Idag kommer Uffe lämna oss här i Uppsala för att åka hem till en annan lycka i livet; Anton. Även en lång vuxen kock behöver lite pappa. Sen väntar jobb på måndag. Jag stannar här med Abbe tills vi kommer hem.
Vi hörs liten senare ♥️
Jag skulle ju inte skriva mer! Men…
Abbe är tillbaka hos oss på rum 17! Vaken, hyfsat pigg, slangar i, ur och genom kroppen känns det som! En mindre trädgårdsslang ur lungan.
Han har ätit lite köttbullar och mos och har fått i sig bra med vätska.
Det känns så otroligt skönt att se honom igen och så pigg. Jag trodde han skulle vara helt borta. Jag är alldeles lycklig, har en sån varm och skön känsla i hela kroppen.
Uffe blev överlycklig när Abbe fick sin Fragminspruta och berättade för personalen om sitt gäng som gör den medicinen. Stolt som en tupp!
Det är klart att det här inte är färdigt än! Abbe har skitont och pumpas full med smärtlindring hela tiden. Men det känns som det är en bra början.
Nu lovar jag att lämna er ifred. ♥️
… ringde Abbes läkare och berättade att operationen är klar och att det gått bra. Abbe ska till uppvaket nu och få vakna i lugn och ro. Sen kommer han till oss här på avdelningen.
Nu checkar jag ut från uppdateringar för idag. Abbe kommer ha väldigt ont efter operationen och vi kommer bara finnas för honom.
Ses imorgon ♥️
… utanför fönstret och jag har just kommit från operation där jag lämnat Abbe.
Våran modiga kille, full med slangar överallt men så lugn och sansad. Han höll min hand och vi andades tillsammans när dom sövde honom.
Nu är det bara att vänta.. Det där som jag är så fruktansvärt dålig på… Vi ska gå till ett fik här i närheten för att få lite frisk luft och göra av med lite tid.
Vi känner oss väldigt känslosamma nu, lite rädda men så otroligt tacksamma för all hjälp vi får här och för allt fint ni skriver. Det är väl en positiv sak med att hänga ut sig offentligt så här; man har så enormt mycket fina människor omkring sig.
Operationen, förberedelser och uppvak tar ca 4 timmar så nu får ni lite rast från oss.
Kram Åsa & Uffe
Fru Sandins blogg 