…för rubrik när man knappt vet var man ska börja?
Känslan imorse var obeskrivbar! Efter röntgen blev Abbe av med alla sina slangar, han duschade, tog på sin ”fintröja” och vi bara väntade på att vår bil skulle komma.
Abbe sa att han hade lite ont på höger sida men både jag och personalen trodde det var rester efter operation och att han inte var så medicinerad längre.
Sen kom läkaren! 30 min innan vi skulle åka. Jag såg direkt att han inte var nöjd! – Tro det eller ej men röntgen visade att den högra lungan har kollapsat!!
Här blir vi helt stumma, det bara föll! Precis allting vi hoppats på! Drömmarna om att få klä granen hemma i helgen… att det här kanske var över, att det skulle få bli normalt igen! Allt det fina och glada blev så jäkla nattsvart på 1 sekund. Vi ringer Uffe, allt brister i telefonen och han släpper allt och kommer till oss.
Nytt dränage skulle det bli, ett sånt där litet som Abbe haft förut… ny röntgen, sova kvar på sjukhuset i Uppsala, kanske inte komma hem till helgen…. Abbe bara rasar och jag med. Det är så sorgligt att se sin pojke gråta men också så fint att vi gör det tillsammans. Det för väl varandra närmare på nåt sjukt sätt. Man faller, hämtar ny kraft och reser sig tillsammans.
När Uffe kom var vi tillsammans några timmar och sen åkte jag hem och lämnade pojkarna på sjukhuset. Det kändes gräsligt att lämna dom, jag kände mig som världens sämsta mamma, men världens bästa pappa var där och jag behövde lite ”hemmatid”, hämta nya kläder, gå och flytta på saker, våndas…. och gråta.
Vid 21 skrev Uffe och berättade att de satt det nya dränaget och att de gjort ny röntgen. De har också satt en extra pump kopplad till dränaget för att skapa ett undertryck i lungan och på så vis dra ur luften…. Tror jag…
Jag får ingen riktig ro att sova och jag får ingen ro att skriva… Det är en väldig röra som jag inte vet hur jag ska kunna lösa, hantera. Förmodligen kan jag inte lösa den men jag måste vara i röran för att hjälpa Abbe klara det som händer honom.
Min fina pojke ♥️
Fru Sandins blogg 